Gamla riksarkivet

Gammalt? Ja

Övergivet? Ja

Förfallet? Nej




Läs bakgrund och historia nedan.

Eller gå direkt till de 78 bilderna.


Är du intresserad av en central fastighet i Stockholm? Låter 5000 kvadratmeter yta lagom? Kan välbevarad kulturmiljö från sent 1800-tal vara något? Isåfall kanske du ska lägga ett bud på Gamla Riksarkivet. En viss lätt renovering kanske behövs, men framför allt en stor modernisering.

Riksarkivet

Riksarkivet tar hand om rikets alla handlingar, d.v.s. den offentliga förvaltningens handlingar. Dessutom finns stora mängder av andra arkiv bevarade, t.ex. från politiska partier, framstående privatpersoner, företag, föreningar m.m.. Riksarkivet ansvarar även för landets heraldik, d.v.s. utformandet av flaggor, emblem och liknande.

En viktig uppgift för Riksarkivet är förstås att bevara allt gammal material som finns, både i befintligt skick genom olika former av konservering samt genom att kopiera det med fotografisk eller digital teknik. Och dessutom ska allt detta sammanställas och katalogiseras så att det blir sökbart på ett vettigt sätt. Förmodligen räcker det inte med ett enkelt Excel-register...

Men vi börjar väl från början, d.v.s. någon gång på 1200-talet. Det vi idag känner som Riddarholmen (i Stockholm) var då betesmark för boskap och hette Kidskär. På 1280-talet kom Franciskanermunkar hit och grundade ett kloster och ön fick namnet Gråmunkeholmen. Namnet lever fortfarande kvar i t.ex. gatan Stora Gråmunkegränd som var den medeltida gatan mellan Franciskanerklostret och Storkyrkan i nuvarande Gamla stan. Kungen huserade i slottet och där förvarades dåtidens arkiv, eller varhelst kungen för tillfället råkade befinna sig, t.ex. andra slott, borgar, herresäten och liknande. Dokument och handlingar förvarades i säckar, tunnor och kistor och någon egentlig skötsel av arkivet fanns knappast. Det sköttes nog snarare på en höft av den som för tillfället råkade vara sekreterare, kansler eller liknande.

Delar av arkiv försvinner, tas som krigsbyten eller liknande. Regn och läckande tak gör också sitt till för att decimera beståndet. 1525 brinner slottet och mycket av arkivet förstörs. Att vara arkivarie på denna tid var nog på det stora hela en ganska otacksam uppgift, och det hade heller aldrig funnits någon utpekad ansvarig för detta.

Detta förändras i.o.m. Axel Oxenstierna. 1611 kommer Gustav II Adolf till makten och året därpå utses Axel Oxenstierna till rikskansler. Samma år anger en kunglig fullmakt att rikskanslern ska ha "ett troget och flitigt uppseende" i rikets handlingar och att dessa ska finnas tillgängliga "rätteligen och skickeligen". Axel Oxenstierna - till skillnad från sina föregångare - tar faktiskt sin uppgift på allvar. Den 16/10 år 1618 skriver han en kansliordning som mer officiellt reglerar arkivverksamheten. Bland annat kan man läsa "En sekreterare, som haver riksens archivum det nya som det gamla, under händer och i förvaring.". Nu finns för första gången en heltidstjänst och en ansvarig med befogenheter. Denna första "riktiga" riksarkivarie hette Per Månsson Utter och hans lön är 200 riksdaler i kontanter samt 150 tunnor spannmål. Årslön antar jag. Under de följande årstiondena utges nya kansliordningar där riksarkivets uppgift utvecklas och preciceras.

1620 inreds tre valv i slottet Tre Kronor som används för riksarkivets handlingar. Kansliordningen år 1626 föreskriver att alla rikets handlingar ska förvaras i Stockholm och att lokalerna ska vara ändamålsenliga och isolerade. Man hade börjat inse att brandfaran var ett av de största hoten mot arkivet. På denna tid fanns ju bara två typer av ljus: dagsljus eller eld. Tre valv visade sig snart vara för lite. Arkivet växte och lokalfrågan måste lösas, och 1643 flyttar arkivet in i en ny tillbyggnad i slottets östra delar.

1697 brinner slottet Tre Kronor ner, närmare bestämt den 7/5. Branden börjar i slottets övre delar och sprider sig neråt, varför riksarkivets övre valv drabbas hårdast. Det är där de äldsta handlingarna (innan 1654) finns - eller fanns. Det som kunde räddas undan elden flyttades till intilliggande Helgeandsholmens stallgård och riddarhusstallet. Arkivet behövde dock ordentliga lokaler, och det snabbt. Bara några dagar efter branden bestäms att riksarkivet ska flytta in i greve Per Brahes hus på Helgeandsholmen. Samtidigt får kammarkollegium nya lokaler i Rosenhaneska huset på Riddarholmen, nordost om Wrangelska palatset. Delar av riksarkivet placeras där och frågan uppstår nu huruvida hela arkivet ska flyttas för att få allting samlat på en plats. Den 22/6 beslutas att den största delen av arkivet behålls i greve Pers hus, men handlingar från 1680 och framåt flyttas till Rosenhaneska huset. Nu kunde det digra arbetet med att bringa ordning i arkivets handlingar börja, eftersom det under den hastiga flytten hamnat minst sagt i oordning. I gamla papper kan man läsa att det var "stor oreda och confusion" och "archivum är ett hav när man vill söka efter något". I samband med detta byter man också arkiveringssystem. Tidigare hade alla handlingar sorterats efter regenterna. Den nya modellen innebar att man istället sorterade efter ämnesområde, d.v.s. rådsprotokoll för sig, traktater för sig, o.s.v.

1703/04 utvidgades riksarkivets lokaler i Rosenhaneska huset med ytterligare rum. Personalen flyttade dit från greve Pers hus för att finnas tillgängliga närmare kammarkollegium.

1709/10 började man oroa sig för ryska eller danska anfall mot Stockholm, och i största hemlighet gavs tillstånd att flytta de viktigaste handlingarna till Örebro slott. 1713 skeppades 83 kistor med båt och resan pågick 16-28/6. Mitt på dagen den 26'e började dock skeppet ta in vatten, och arkivhandlingarna som tidigare nästan brunnit upp hotades nu bli förstörda av fukt istället. Som tur var kunde man hitta nödhamn på ön Hvalen i Hjälmaren och där täta läckan tillfälligt, varpå färden kunde fortsätta till Örebro. De följande månaderna tillbringade man med att torka mängder med handlingar som blivit fuktskadade. Sommaren 1716 fraktades sedan allting tillbaka till Stockholm.

Arkivlokalerna i Rosenhaneska och Pers hus var hela tiden tänkta som tillfälliga. Så snart det nya slottet var färdigbyggt skulle riksarkivet få lokaler däri. Men det gick långsamt med byggandet och det var inte färdigt förrän 1754 (det kungliga hovet hade under denna tid flyttat till Wrangelska palatset på Riddarholmen). 1756 flyttades slutligen riksarkivet till den nordvästra delen av slottet. Greve Pers hus används även fram till 1768 då de kvarvarande arkivalierna flyttas till slottet.

Lokaler på slottet låter ju fint, men man ska betänka att på denna tid innebar det kalla och fuktiga stenrum med små fönster och obefintlig ventilation. För att få värme och kunna hålla fukten borta var naturligtvis eld den enda lösningen. Det vill säga öppna brasor, kaminer eller kakelugnar - precis det man ville undvika. Man fick alltså välja mellan fukt- och mögelskador eller brandrisken. Pest eller kolera... Nya lokaler till trots så blir det trångbott även här till slut. 1788 finns inte längre några tomma hyllor att tillgå. 1792 skulle riksarkivet ha tagit emot amiralitetskollegiets arkiv men fick tacka nej på grund av platsbrist.

1820 får till slut riksarkivet överta Logårdsvalvet - ett större valv under slottets östra del - som tidigare använts av kammarkollegiet. De senare hade övergett valvet eftersom det var så mörkt och fuktigt att deras handlingar förstördes. Därför var riksarkivet en aning tveksamma till att ställa ner sina handlingar där, och valvet stod därför oanvänt i flera år innan man till slut blev tvungna att använda det. 1835 fick riksarkivet tillgång till några rum i Hessensteinska huset på Riddarholmen, och några år senare var handlingarna i Logårdsvalvet flyttade dit.

Arbetstider och löner:

Fram till ca 1750 arbetade man på morgon och eftermiddagar, med ett 3-4 timmar långt lunchuppehåll. Därefter gjorde man tvärtom och fram till 1910 jobbade man bara 4 timmar per dag, kl 10-14. Detta för att kunna utnyttja dagsljuset eftersom eld och därmed brandrisk skulle undvikas till varje pris.

  • 1618 - Riksarkivarierns lön är 200 riksdaler plus 150 tunnor spannmål
  • 1778 - Riksarkivarierns lön är 400 riksdaler
  • 1801 - Riksarkivarierns lön är 600 riksdaler
  • 1823 - Riksarkivarierns lön är 1260 riksdaler
  • 1835 - Riksarkivarierns lön är 1800 riksdaler

1837 tillträder Hans Järta som riksarkivarie, och bland det första han gör är att skriva ett betänkande där han kritiserar den hittills styvmoderliga behandlingen av riksarkivet. Han menar att för att kunna bedriva en effektiv arkivverksamhet krävs det att personalen utökas (ända sedan 1600-talets början har sysslorna i princip alltid skötts av fem personer). Dessutom anser han att lokalerna måste vara större och samlade på en plats. Han påpekar ockå riksarkivets roll som en källa för historisk forskning, vilket förstås kräver att det går att hitta i arkiven på ett enkelt sätt. Den 30/12 samma år godkänns Järtas planer. Efter mycket om och men bestäms 1841 att riksarkivet ska få disponera hela Hessensteinska huset. Själva flytten låg dock längre fram i tiden eftersom det hela byggde på en flyttkarusell där flera myndigheter och hus var inblandade. Det hela blir en långdragen process där tiden går utan att något egentligt händer. Järta avgår den 28/12 1844 utan att få se någon lösning av lokalfrågan i praktiken. Däremot har han påbörjat ett stort arbete med att förbättre arkivets rutiner, ordning och organisation, och han lämnar efter sig ett riksarkiv i betydligt bättre skick än vid hans tillträde. I april 1845 inkommer ett anbud angående friherre Gustaf Ridderstolpes hus i hörnet av Slottsbacken och Skeppsbron. En månad senare köps huset och lokalfrågan verkar vara löst. 1846 flyttas större delen av arkivsamlingarna hit från slottet.

Men, varefter tiden gick så blev lokalerna för små (börjar du ana ett mönster?). 1853 (eller 1865, eller 1846 - flera uppgifterna förekommer) flyttar riksarkivet till Stenbockska palatset (kommerskollegiets gamla hus) på Riddarholmen.

Åren går, arkiven växer och även Stenbockska palatset blir för litet. 1885 beviljar riksdagen en tillbyggnad av riksarkivets lokaler. Äntligen ska riksarkivet få en egen ny byggnad anpassad för deras verksamhet. Vi kan därmed fortsätta berättelsen med den nya byggnaden, eller det som idag går under namnet "Gamla riksarkivet" på Riddarholmen.

Gamla riksarkivet på Riddarholmen

Arkitekt: Axel Fredrik Nyström (1832-1894). Förutom gamla riksarkivet har han även ritat byggnader som Stora teatern i Gävle och Sjökrigsskolan på Skeppsholmen. 1864 blev han slottsarkitekt på Drottningholms slott och 1884 intendent på Överintendentämbetet (föregångaren till vår nutida Byggnadsstyrelse).

Huset är en av Europas bäst bevarade institutionsbyggnader från 1800-talet. I princip all inredning, väggar, golv m.m. är kvar i originalutförande och i gott skick.

Fram till 1968 fanns ca 50 anställda, under ledning av riksarkivarien.

Innan detta hus byggdes hade Riksarkivet sina lokaler i grannhuset Stenbockska palatset sedan 1853 (eller 1865, eller 1846 - flera uppgifterna förekommer).

Augusti 1886 påbörjas bygget och det första steget var att gräva sig ner till fast berg vilket innebar att 1-7 meter jordlager skulle grävas bort (och sedan återfyllas). Den 30 mars 1887 lades den första grundstenen och tre månader senare kunde man påbörja murningen av sockeln vilket var klart i november. Den påföljande vintern var kall och lång och arbetet låg nere till maj 1888. Sedan fick de upp farten ordentligt och i december samma år kunde taket läggas. Efter ytterligare en lång, kall vinter återupptogs arbetet den 30 april 1889. Nu var det dags att ta sig an bjälklag, golv, fasadtegel och VVS-installationen (värme, vatten, avlopp). Påföljande år, 1890, installerades inredning och hyllor, den invändiga målningen gjordes och hissen monterades. Den 22 december överlämnades slutligen byggnaden till riksarkivarien. Verksamheten tog sin början den 28/5 1891. Med sina 30 meter var byggnaden Stockholms högsta (bortsett från kyrkor) när den var färdigbyggd. Den beräknade byggkostnaden var 575.000 kr.

Exteriört ser byggnaden ut att ha fyra våningar, men den består invändigt av nio våningsplan samt en vind:

  • Plan 1: Entré, bostäder, källare, pannrum och hissmaskinrum
  • Plan 2,3: Arkiv där de viktigaste handlingarna förvarades, så att de snabbt skulle kunna flyttas ur huset, t.ex. i händelse av brand.
  • Plan 4: Ämbetsvåningen med expedition, tjänsterum och forskarsal
  • Plan 5: Entresolvåning (balkong) ovanför plan 4 där de äldsta och mest efterfrågade handlingarna förvarades
  • Plan 6,7,8,9: Arkiv
  • Plan 10: Vind

Plan 1,2,4,6 och 9 är huvudplan och de övriga är "mellanplan" av enklare modell.

Huset har en stomme av gjutjärn med murade väggar. Järnpelare bär upp våningsplanen som består av cement- eller plåtdurksgolv lagt på valsade järnbalkar. De flesta fönsterkarmar och dörrar är även de tillverkade av järn. Det enda brännbara är egentligen alla hyllplan som är gjorda av trä. Samt förstås alla papper, pärmar och böcker som förvarades här, samt möblemanget. På den tiden ansågs detta ge hög brandsäkerhet eftersom varken järn, cement eller tegel är brandfarligt. Idag vet man dock att järnkonstruktionen var direkt livsfarlig. Om det börjat brinna så hade pelare och balkar snabbt mjuknat av värmen och böjt sig varpå hela byggnaden skulle kollapsat.

För att minska brandrisken fanns från början ingen elektricitet eller gas indragen i huset. Man fick förlita sig på dagsljuset från de stora fönstren för att kunna se. 1906 (eller 1908 ?) försågs ett fåtal rum med elljus, bl.a. riksarkivariens tjänsterum. 1911 fick man el även i forskarsalen och övriga ämbetsrum vilket gjorde att arbetsdagen kunde förlängas med 1,5 timme.

Fasaden som vetter ut mot Arkivgatan (och nuvarande Centralbron) låg då bara några meter ifrån järnvägen. Fönstren på denna sida hade därför nätgaller som skydd mot eventuella gnistor från ångloken. Mot Tryckerigatan och Norsteds hus hade fönstren luckor av ångpanneplåt p.g.a. brandrisken. Närheten till järnvägen och Centralbron är ett problem även idag, inte minst vad gäller föroreningar och vibrationer.

Huset värmdes via centralvärme med stora kolonnradiatorer, som används än idag. Systemet var konstruerat av professor J E Cederblom. En panna i källaren värmde vattnet som steg upp till vinden varifrån det leds neråt till radiatorerna på våningsplanen. Ventilationen byggde på självdrag via friskluftintag i fasaderna och frånluftkanaler i hjärtmurarna. Den kalla utomhusluften förs via intagsventilernas kanaler till kolonnradiatorernas socklar där luften värms upp. Den varma luften kyls ner igen vid fönstren och sjunker ner till golvventiler varifrån den sugs ut.

En hiss ingick i byggnaden, och tanken var att den skulle drivas hydrauliskt via stadens vattenledningsnät istället för elektriskt (återigen med tanke på brandrisken). Nu blev det aldrig så och hissen stod stilla till 1908 då den faktiskt togs i drift med hjälp av en elmotor. Detta gör den till den första eldrivna hissen i landet. Ursprungligen var den tänkt som en mindre varuhiss, men eftersom det var problem med trycket i vattenledningsnätet beslutades att göra den eldriven. I samband med detta beslutades även att göra om den till en personhiss. Detta ställde till en del tekniska och säkerhetsmässiga problem och det tog 7 år innan hissen kunde tas i drift. Som synes har jag hittat två motstridiga uppgifter: tog det 7 eller 17 år? Togs hissen i drift 1898 eller 1908?

Utöver personhissen finns även tre handdrivna bokhissar och brevid dessa satt talrör monterade som gjorde att man kunde kommunicera mellan våningarna.

Stora delar av dekorationsmålningarna invändigt finns kvar. De är gjorda av Edvard Bergh och Agi Lindegren. När det gäller dekorationer och estetisk utsmyckning gjordes skillnad på de offentliga delarna av byggnaden och de rena arkivdelarna. De ställen som allmänheten hade tillträde till, t.ex. expedition, forskarsal och trapphus är vackert målade och dekorerade med inspiration från medeltida kyrkomönster, golven är lagda med mosaik och rummen har spegeldörrar. Arkivdelarna är mera praktiskt utformade med naken plåt och cement. Järnarbeten är till största del utförda av AB Atlas i Stockholm, t.ex. kolonnradiatorer och fönsterkarmar. Mycket av möbler och inredning har designats av tidigare nämnde Agi Lindegren och tillverkat av J O Wengströms mekaniska snickerifabrik.

Under andra världskriget byggdes rutschkanan i trapphuset, eller bokstörten som den också kallas, och 1940 användes den för att snabbt kunna evakuera de viktigaste arkivalierna till Mälsåkers slott. Man ansåg nämligen att risken för att Riksarkivet skulle bombas/förstöras vara alltför stor. Bokstörten fick sedan stå kvar, och 1962 kom den ånyo till nytta i samband med Kubakrisen.

När man byggde Riksarkivet runt 1890 ansågs dess förvaringsutrymme räcka till för de kommande 50 årens behov. Men redan tidigt under 1900-talet började byggnaden bli för liten för att rymma allt arkivmaterial och man fick lov att hitta olika tillfälliga lokaler, t.ex. Östermalmsfängelset. 1968 flyttades arkivet till nybyggda lokaler i Marieberg. Byggnaden på Riddarholmen användes sedan som depå fram till 1995, men utan någon egentlig verksamhet med personal på plats. Mariebergs ursprängda bergrum med 80000 hyllmeter skulle räcka i 50 år trodde man, men... det blev fullt även där. 1995 invigdes arkivet i Arninge med bättre möjligheter till lokal utbyggnad, och i samband med detta så tömdes gamla riksarkivet på sina sista handlingar. Dessutom finns Krigsarkivet på Gärdet. Den statliga delen av riksarkivet växer i dagsläget med ca 30000 hyllmeter per år.

Den ursprungliga byggplanen för gamla riksarkivet gällde en större byggnad, där både Stenbockska palatset och Hessensteinska huset skulle rivas. Man bestämde sig dock för en något mindre variant där båda byggnaderna sparades - men inte av kultur- eller bevarandeskäl utan av krasst ekonomiska anledningar. En större byggnad skulle helt enkelt kosta för mycket. Stenbockska palatset blev däremot av med båda sina flyglar. Framtida utbyggnad av arkivet var tänkt att ske i sydlig riktning, d.v.s. där Hessensteinska huset stod (och står än idag). Någon utbyggnad skedde ju aldrig.

Och det gamla riksarkivet står där det står, bara några meter från en av huvudstadens mest intensiva trafikleder, ständigt utsatt för avgaser, trafikbrus och vibrationer från bilar och tåg på centralbron. Hur ska huset användas? Av vem? Till vad? Och till vilken kostnad? Det är tomt men skulle kunna sjuda av liv. Det är gammalt och vackert, men ack så omodernt. Vad skulle en varsam renovering till t.ex. kontor kosta? Och hur skulle det påverka husets utseende? Står det kvar om ytterligare 100 år? Jag hoppas det, men vem vet...

Bilderna tog jag i samband med Riddarholmsdagen våren 2007. Allting är taget på frihand och med höga ISO-tal, alltså är inte den tekniska kvaliteten på bilderna den allra bästa. Jag hoppas kunna återvända vid ett senare tillfälle för att kunna ta bättre bilder, samt få bilder från de våningsplan och rum som inte var öppna.

Källor:

  • Riksarkivet
  • runeberg.org
  • "Riksens arkiv - det gamla som det nya" (Årsbok för Riksarkivet och Landsarkiven, 1994)
  • "Svenska riksarkivet 1618-1837" av Severin Bergh, 1916
  • "Svenska riksarkivet 1837-1846" av Severin Bergh, 1927