Säters fasta paviljong

Läs bakgrunden och historien nedan.

Eller gå direkt till bilderna.



Historia

1858:
Det beslutas enligt kunglig stadga (lag?) att sinnessjuka ska ha rätt till vård och behandling (tidigare hade de snarare förvarats än vårdats).
1859:
Läkarutbildningen kompletteras med undervisning i psykiatri.
1861:
Konradsbergs hospital byggs - landets första moderna vårdinrättning för de sinnessjuka.
1903:
10.000 sinnessjuka finns i landet, enligt en utredning från Medicinalstyrelsen.
1912:
Säters hospital öppnar. 37 byggnader och plats för 830 patienter (Säters stad hade då bara runt 1000 invånare).
Den 29/5 öppnar den fasta paviljongen med sina 13 första patienter, särskilt svårskötta fall från kriminalvårdsavdelningen i Växjö.
1915:
Äktenskapsförbud införs för sinnessjuka.
1950-talet:
Fasta paviljongens rastgårdar har hittills omgärdats av ett högt trästaket. För att höja säkerheten ersätts detta med en flera meter hög mur.
1959:
Begreppet sinnessjukvård ersätts med mentalvård.
1966:
Begreppet mentalvård ersätts med psykiatrisk vård.
1968:
Äktenskapsförbudet hävs.
1970-talet:
Psykiatrin börjar få en ny inriktning, med terapi och rehabilitering. Den slutna anstaltsvården börjar ersättas med öppnare alternativ.
1980-talet:
De svenska mentalsjukhusen börjar läggas ner.
Begreppet "fast paviljong" ersätts med specialavdelning.
1989:
Säters fasta paviljong läggs ner.
2006:
Sjukhusområdet i Säter (som numera kallas Skönvik) står till stor del tomt. Vissa byggnader används dock fortfarande, bl.a. till akut- och rättspsykiatrisk vård men nu med ca 100 patientplatser.


Beskrivning

Säters hospital byggdes för att ta hand om sinnessjuka (tidigare kallade dårar). Den fasta paviljongen skapades för särskilt krävande patienter från hela landet. Där fanns plats för 27 samtidiga patienter som togs omhand av 16 vårdare. Begreppet "fast paviljong" innebar att den var rymningssäker med bl.a. gallerförsedda fönster och muromgärdade rastgårdar. Dessutom fanns där förstärkt bevakning.

På hospitalet hölls kvinnor och män helt skilda åt, därför fanns allting i dubbel uppsättning. Detta gällde inte bara patienter utan även personal. Den fasta paviljongen tog dock bara in män, några kvinnor fanns aldrig där.

Tanken med de nya hospitalen var att de sinnessjuka skulle vårdas, men ofta handlade det nog mer om att bara hålla dem lugna. Detta kunde göras med allt från värmande bad till tvångströjor. På 1940-talet började man även använda bl.a. psykofarmaka och lobotomi, ofta med hemska konsekvenser för patienterna. Men det var väl modernt och bra på den tiden. Så här i efterhand vet vi ju hur det var med den saken.

Sedan paviljongens nedläggning har den blivit ett tillhåll för uteliggare, traktens ungdomar, urban explorers o.s.v. med följd att den numera är ordentligt vandaliserad och förstörd. En brand på vinden 2002 gjorde inte direkt saken bättre, och väder och vind har efter det fritt kunna härja inne i byggnadens övre delar och trapphus. Den 10'e januari 2006 ansåg kommunen att förfallet gått så långt att byggnaden var att betrakta som osäker, och man utfärdade därför ett förbud mot att gå in i huset. Föga förvånande så var det inte många som brydde sig om det. Ett halvår senare togs därför beslutet att helt sonika mura igen de öppningar som finns. Sedan sommaren 2006 kommer man alltså inte längre in där.

Varför då inte helt enkelt bara riva stället kanske någon frågar sig. Oklara ägarförhållanden sätter käppar i hjulen. Landstinget har tidigare sålt huset till ett företag som numera gått i konkurs. Det finns alltså ingen ägare. Så vem ska då godkänna och bekosta en eventuell rivning? Politiskt och ekonomiskt käbbel och den gamla vanliga visan. Och under tiden står huset där och förfaller än mer.

Den fasta paviljongen är för övrigt en av få kvarvarande gamla byggnader på området. Ursprungligen bestod Säters hospital av 37 byggnader. Idag är de flesta rivna och/eller ersatta med nya. En av de gamla byggnaderna på området inrymmer sedan 1987 Mentalvårdsmuseet.

Psykiatrisk vård igår och idag

Sjukvård och fattigvård var tidigt kopplade till varandra, och under 1700-talet inrättdes provinsialläkare som skulle bl.a. inspektera och rapportera sjuk- och hälsoläget i landet. Innan dess hade varje by fått lösa sin situation själva, ofta med någon form av "rotations-boende" för fattiga och sjuka, vilket förstås inte uppskattades av alla. Senare under seklet började man även uppföra de första sjukhusen, eller hospitalen som de kallades (jämför med engelskans "hospital"). Dessa hospital var dock långt från dagens sjukhus. På hospital sattes framförallt de svaga och utstötta: dårar, svagsinta, fattiga och orkeslösa. Det var nog inte så mycket frågan om sjukvård, snarare en fristad för de intagna, eller helt enkelt att det övriga samhället skulle slippa dem. Ett engelskt utryck för mentalsjukhus är ju "lunatic asylum" vilket kan översättas till dårarnas fristad.

1967 fick landstingen överta ansvaret för de psyksjuka från staten. Det fanns då ca 36000 människor inom sluten psykiatrisk vård.

1970-talet ser en ny inriktning för den psykiatriska vården. De slutna anstalterna börjar ersättas med öppna alternativ, och själva vården börjar få fler inslag av terapi och rehabilitering.

Under 1980-talet börjar man successivt lägga ner landets mentalsjukhus och låter istället kommunerna inrätta öppna vårdformer och gruppboenden. 1995 års psykiatrireform för över än mer ansvar från staten till kommunernas socialtjänst.

Man skulle kunna tro att den gamla skolans elbehandling tillhörde det förflutna, men under år 2005 utfördes 40000 elbehandlingar. Fem år tidigare var det knappt hälften så många. Man får dock förmoda att dagens elbehandling skiljer sig från den som praktiserades tidigare.


Visa bilderna